perjantai 8. maaliskuuta 2013

Ja här går det ju inte särdeles många knop för närvarande, man kan väl säga att i likhet med det finländska herrlandslagets insatser i Val Di Fiemme, så är det enligt bästa förmåga, men någon pallplats är det inte att tala om.

En av de större utmaningarna, som talar mot en bibehållen tjänlig mental hälsa under såna här konvalecenser, är ju detta djävulens påfund KELA. Häromdagen när jag hade lämnat ringbud åt dom spånhuvudena, så hade jag tänkt att om dessa mot all förmodan ringer upp, så ska ja lätta mitt hjärta en smula, och vänligt men bestämt be dom dra åt helvete, två gånger.

Jag förväntar mig ju inte direkt några mirakel från deras sida, men att kunna använda en scanner år 2013 tycker jag ändå att man nästan kunde så smått börja kräva av dom. Nåväl, damen som ringde upp pratade till mitt förtret svenska, och jag är urdålig på att skälla ut folk på annat än finska, så det gick ju som det brukar för studenttidningsredaktörer i allmänna transportmedel, men åtminstone så önskade jag henne en god fortsättning på dagen med ett inte så fullt vänligt tonfall jag i normala fall skulle ha gjort.





Ei kommentteja:

Lähetä kommentti